Herren och hans hund

Vem är herre,
vem är hund?
När jag ser dem tillsammans
fylls jag av ovisshet.
Jag vänder mig åt alla väderstreck,
jag väntar på svaret.

Blindheten hävdes för en kort sekund.
Jag såg tankarna springa över gatan.
De onda var snabbast,
som vesslor
pilade de in i skrymslen,
på jakt efter villebråd
åt sin herre.

Nu började ondskans herravälde.
Med vassa, hårda tänder
bet de sig fast i svansarna,
sina egna och andras.

Herren gned sina fingerknogar
mot sitt värkande pannben.
Och eld föddes.
Ingen förlösande låga
men en pyrande mossbrand
i hundens omedvetna.
Spåren efter jakten hade lämnats
på trappan:
hårtestar och svansbitar,
små gula tänder
från de minsta offren.
De som inte kände igen
rätt herres hund.

Kedjorna rasslar olycksbådande.
Vem är herre,
vem är hund?
Vem håller i kedjan,
rycker i kopplet,
sliter i bojorna?
Med ett kort, kraftfullt knyck
på handloven
talar herren till slaven:
Du är min hund.

Inför våra ögon
förvandlas kolonnerna.
De blir träd,
det finns kvar växande i stenen,
spirande hopp
om ett ändrat händelseförlopp.
De känner solens hand på sina kapitäl
och befallningen åtlyds.
En stillhet fyller mig,
bedrägligt likt
suset av hav i snäckan.

Som suset av synd
går det i trädkronorna.
Stramt prasslande
påminner det
om det outsagda, om häftigheten
i det otillåtna.

Det finns hur mycket skam som helst
lagrat i bottnen av önskebrunnarna.

Det osagda,
det som alltid jagas
i samma ögonblick det gör sig påmint
i fantasierna.
Det drivande i olusten,
hetsen i det oönskade.
Den jagande hundens andedräkt
slår emot mig.
Och jag sliter upp portarna:
doft av kyndel och kanel.

Detta är herrens hus.
Detta är hundens koja.
Och frågan tornar upp sig
allt högre
inför mig.