Bädda för björntjänst

Natten föll
och jag hade inget val.
Det hade bäddats åt mig
i trädkronors lövmassor,
så fulla av fågelsång.
Men kärlek fanns inte,
någonting kom emellan,
som av ett hugg med yxa
klövs min längtan.

Nu var jag redo.
Med spikvassa tänder,
med dreglande käft,
med en andedräkt som av slocknad vulkan
höll jag mig beredd.
Beredd att riva bröstet i trasor.
Beredd att slita hjärtat ur bröstet.

Det är mycket som har dödats,
men jag lever,
förklädd till björn,
jag är en blå björn.
Min klor växer sig allt starkare,
allt vassare blir de.
Min björnsjäl blir allt blåare.
Mina behov som björn
känns annorlunda, väsensfrämmande.
Min ragg är trygg att bära
närmast huden.
Mina ögon krymper, allt mindre blir de.
Vassa och vita
ser de långt in i framtiden,
förbi smärtans pelare.
Ser inte sorg,
de ser hägringen i trädet,
ser speglingen,
sin motbild
väntande vid sängen.

Träden ställer sig allt tätare,
allt närmare varandra.
Det som var en skog
blir en pallisad,
en vägg, ett hinder.

Min björnvrede
börjar långsamt
fräta hål.
Allt som prydligt travats
eller godtyckligt sammanfogats
i den nyss så närvarande tiden:
allt faller isär,
som blommor
som går mot döden.

Törs vi lägga oss tillrätta nu,
intill varandra?
När tvivel har såtts i fårorna
på vår åker.
På våra fält blommar det
förunderligt gult,
som raps om sommaren.

Törs vi beröra varandra
med så många ord fastfrusna
i våra strupar?
Varje morgon river jag bort skorpan
från mina sår:
Jag vill att det skall blöda.
Hellre förblöder jag här
vid trädets fot
än bäddar ned mig i mjuk säng
med taggar stickandes ut överallt,
från själ och hjärta.

Så väl jag behöver detta,
så hett och efterlängtat:
björnklor,
björnmod,
blå styrka
som kan flå och fläka sönder.
Något måste rivas i stycken,
i allt mindre bitar
måste jag riva det.
Mitt eget hjärta.