Ritt i rosornas tid

Ett skeende äger rum,
ljus,
en obruten våg av värme
och rosor,
rosor som slår ut i blom.

Deras röda styrka,
deras doft
slår mig till marken
och jag förnimmer det oundvikliga.
I fjärran
ser jag dig bestiga lejonet.
Jag ser dig rida lejonet i natten.

Ett krig bryter ut.
Ett annat lägger ned sina vapen.
Stympade krigare
med sår över hela kroppen
ligger överallt.
De förblöder,
förblöder i rosornas tid.

Jag ger dig symboler
till hjälp
att korsa detta slagfält i öknen.
Vatten,
och ett hjul av eld.

En storm bryter ut,
en cyklon av drömmar.
Något förbränner mitt inre.
Ge mig vatten
efter all denna eld,
ger mig liv
efter all denna död till ingen nytta.

Ge mig inte evighet.
All evighet smulas sönder i mina händer
till damm
och händelselös väntan.
I mig brinner det ännu av rosor.
Doften kväver min vilja
att fritt röra mig framåt.

Jag har offrat mig själv
i detta rosornas krig.
Jag har förpassat mig
till tomma vidder
av gräs och sand.
Jag är den torra frökapseln,
det övergivna höljet.
Min själ är en pil
på väg mot dig.

I rosornas tid spräcker lejonets vrål
mina murar.