I skuggan av kunskapens träd

I skuggan av kunskapens träd
är kylan så sträng och vasstandad
att vi för länge sedan avstått
vår nakenhets frihet och fredlighet.

Nu döljs vi slöjor,
i sedesamhet
så snäv
att huden flämtar av andnöd
och häpnad.

Vi bär vargragg nu,
pryder oss med tjurars horn.
Som varsel kroknar de
kring våra tankar.
Våra ansikten döljer vi
med masker av fågelben och fjädrar.
Oigenkännliga för oss själva,
främmande är vi.
I våra ögon knastrar det av is.

I tredje led redan
når oss den nya kunskapen.
Någon flämtar den
in i våra öron.
Vi är lyssnare nu,
vi hör
ropen
från irrvägar och labyrinter.
Mjukt lockar de oss,
intar vårt inre
med löften
om en annan framtid.

I skuggan av kunskapens träd
växer stjälkar av misstro
mot skyn.
Fallna änglar
staplar stjärnor och planeter.
Noggrant vaktar de
det försvinnande paradiset.
De skall trampa nya stigar åt oss
till världarna som väntar.