Jag broderar bilder. Detta är mitt sätt att arbeta:

Man kan fråga sig varför just broderi? Varför inte pastell, eller olja, eller akvarell? Därför att det textila materialet, tråden, kan uttrycka så mycket. Och för att det behövs så ytterst lite för att brodera: lite tyg, lite tråd, en nål.
Det har sina rötter långt nere i den mänskliga historiens mull, i korgflätningen, i mattknytningen, i vävningen och i sömnaden. Stygnet är enkelt och fundamental som för mig känns förtroget. Brodera kan man göra överallt och på många olika sätt. Min speciella teknik består av många, många stygn. Detta idoga stygande, denna tidsslukande procedur är något jag kan försjunka i och vistas i som blir till tidlöshet, en rymd, en sorts meditativ närvaro i nuet.
Det är också en teknik utan genvägar. Men i stället för att ta tid ser jag det som något som skänker mig tid. Tid till tankar och vila mitt i skapandet.

På sätt och vis målar jag, men inte med pensel och färg i tub. Mina färger finns travvis i hyllorna hemma, hoptrasslade i lådor, undanstoppade i säckar. Jag tar en röd färg, en blå, en gul – den kan vara bomullsmjuk, sammetsluddig, silkeslen. Den kan vara blank, matt, skimrande, florstunn eller grov. Jag klipper i tyger med saxen, nålar, tråcklar, lägger omlott, bygger upp i lager på lager, gör fördrivningar med tyll och tusentals stygn. Materialet är påtagligt, sensuellt, taktilt. Jag känner med fingertopparna och jag gläds.

Att brodera är så lustfyllt. Det finns en målmedvetenhet i stygnet, att besluta just var nålen ska sticka igenom. Varje stygn ökar tygets volym, varje stygn fäster ihop. Det är både utsmyckning och struktur. Stygnet blir också ett personligt språk, en signatur.

Oftast broderar jag bara för hand men ibland tar jag till symaskinen. Maskinbroderi ger ett annat intryck, andra strukturer. Och ibland kombinerar jag med handbroderi.
Stora bilder kräver arbetsritningar, planering, tålamod. De mycket små bilderna är små glädjeskutt in emellan. De blir till i stunden, direkt i handen.

Ibland arbetar jag i serier, ett tema varieras och undersöks. Ibland blir det bara några bilder, andra gånger många innan idéerna och lusten tar slut. Detta gäller framför allt det lilla formatet, då det går relativt sett undan och man snabbt kan gripa tag i nästa bildidé.

En bild börjar ofta i ett ord med en klang och en förborgad mening. Under arbetets gång blir orden allt fler. Bilden och texten skapar ett samband. Kanske en konsekvens av långsamheten, tankarna får fritt kila omkring och kan leta sig ner i de svartaste hålen i det inre universum. Membranen mellan det synliga, medvetna och det fördolda, bortglömda och undanlagda luckras upp och orden sipprar fram. Det är så texterna kommer till. Två sidor av samma sak, sprungna ur varandra men inte nödvändigtvis beroende av varandra.